Att vara förälder

Idag är jag hemma med V då dagis är stängt för planering. Han är så gosig V. Kramas och pussas gärna, igår fick jag höra: Vad fin du är mamma och han plockar blommor till mig varje dag. En av hans favoritfraser är: Pussipuss mamma och det säger han flera gånger om dagen. Gosunge. S har aldrig varit lika kramig och har aldrig kommit med lika mycket komplimanger som V gör. Tyvärr blir hon lite svartsjuk av att V vill kramas mer för hon tycker att jag kramar honom mer än henne, vilket ju på sätt och vis är sant men jag har förklarat för henne att det är han som kommer och vill kramas och att jag inte kan säga nej till honom bara för att hon inte vill kramas lika mycket och om vill kramas mer så får hon säga till. Ibland är det en svår balansgång att vara förälder. Barn i olika ålder behöver olika och olika mkt uppmärksamhet och så måste man försöka ge dem det utan att verka/vara orättvis. S är inne i någon period nu (har varit ett tag) och är så sur hela tiden, för minsta lilla och det är tjafs och bråk varenda kväll hon ska lägga sig tex. Så fort hon inte får som hon vill och råkar man säga nej ligger man risigt till typ. Jag VET INTE HUR jag ska hantera det. Jag försöker vara lugn och pedagogisk men till slut blir jag bara arg och grinig själv när hon surar hela tiden. Är det här en fas som alla 5-6 åringar går igenom?? Hon var ett litet solsken när hon var mindre och för att vara ärlig så saknar jag solskenet. Alltid glad. Vart gick det galet? Vad har jag gjort fel? Vad kan jag göra åt det? Det frågar jag mig själv varje dag. Jag älskar mina barn, mer än något annat, mer än jag trodde var möjligt att älska en annan varelse, men ibland är det fan bra jobbigt att vara förälder.